Hej igen kära bloggläsare,
igår var jag återigen på bio. Denna gången var det dags för fjärde filmen i Die Hard – serien. Ni vet, filmerna om den cyniske polisen John McClane som råkar ut för diverse psykopater. Nu är han tillbaka och denna gången är fienden vårt moderna, datastyrda samhälle. Jag vill inte berätta för mycket om filmens handling men det gav mig en extra tankeställare, angående hur skrämmande det är att våra existentiella nödvändigheter kan tas ifrån oss så snabbt och sen står vi där, tillbaka på stenåldern, vad gör vi då?
Stundvis dyker det upp subtila sarkatiska hintar om USA:s egotripp och de klassiska symbolerna för amerikanarna dyker upp; Tal av presidenterna genom tiderna, Pentagon, Washington D.C, Vita huset och så vidare. Filmen genomsyras av John McClanes råa och sarkastiska humor. Självfallet lurar han döden återigen gång på gång och denna gången är det ännu högre smällar, mäktigare specialeffekter och klockrena replikskiften.
En stor fråga, som jag tror att många har innan de ser denna filmen är om Bruce Willis är för gammal för rollen? Blir det patetiskt? Mitt svar är: Nej. De har anpassat karaktären efter att John McClane är äldre och det blir inte patetiskt utan Willis ger ännu en gång en briljant och humoristisk tolkning av denne actionhjälte.
Mitt betyg (ni minns skalan, toppbetyg är en 7a) blir tyvärr ändå bara en 4a. Detta beror på att filmen stundvis blir överdriven och overklig. Det handlar om vanliga människor men i specifika situationer verkar de ha fått superkrafter. Dessutom, filmen är en klassisk actionrulle med alla de rätta ingredienserna men det är just det, det är en klassisk actionrulle. Det är inget nytt man får se utan gamla godbitar modifierade till 2000 -talets århundrade.
Men jag tycker ändå att ni bör gå och se filmen! Det är 2 timmar och 8 minuters möjlighet att försvinna bort en stund från den regniga trista sommaren…
Hälsningar,
Zsannah